Jag föddes 15 september 1946 i en musikalisk familj. Pappa var en driven cellist med examen från solistklassen på Kungl. Musikaliska Akademin. Han höll dock musiken som en hobby men drömde om att kunna forma en familjeorkester för klassisk musik. Jag sattes därför i fiollära hos den framstående violinisten Gert Crawford. Han var en underbar lärare men det kunde inte hindra att jag efterhand blev mer och mer intresserad av rock och pop. Förgäves försökte pappa övertyga mig om att det gick att spela sådan musik på fiol också - se bara på Svend Asmussen. Men det hela sprack slutligt när pappa en jul, av någon anledning köpte en gitarr till mina äldre systrar. Den lade jag beslag på. Fiolen var glömd! Jag fick på något vis tag i en ackordbok och sedan gällde det att försöka ta ut ackorden till favoritlåtarna på grammofonskivorna, som jag spelade om och om igen tills jag tyckte att jag kunde härma dem. Mina idoler var Rock-Ragge och Little Gerhard, och naturligtvis Elvis Presley. Med brylkräm i håret för att få till en riktig våg kunde jag stå i timmar framför salsspegeln och försöka härma Elvis tuffa knäböjningar m.m.

 

Mitt första uppträdande som ”Little Lennart” med gitarr på magen gjorde jag 1958 på en julfest i min äldsta systers gymnasieskola. Då spelade och sjöng jag Little Gerhards ”Buona Sera, Seniorita, Buona Sera”. Jag minns att det gick bra.

 

En av min pappas kamrater från Musikaliska Akademin var Tage Schaffer, far till Janne Schaffer. Vi umgicks familjevis och när Janne började spela gitarr började vi spela ihop efter ett tag. Janne hade kommit längre och spelade sologitarr. Först hade vi Leonard Eek som vokalist och senare kom Ted Åström. Vi spelade på Nalen, i Harlem, på scenen hos talangscouten Carl-Eiwar, där alla som ville något försökte få chansen på den tiden. Det var embryot till bandet ”Ted and the Caracas” som jag dock inte fortsatte i.

 

I stället bildade jag, min kusin Bengt Erdmann och tvillingarna Bengt och Lars Eklöf 1961-62 ett band, med the Shadows som förebild, som vi kallade ”The Green Creeks”. (Vi bodde alla på Grönviksvägen i Bromma.) Där kunde jag spela sologitarr. Efter en tid anslöt sig Heike Koplin, från Hamburg, som hade en underbar sångröst. Vi spelade på ungdomsgårdar runt hela Stockholm och på dansställen av olika slag. Ofta både onsdag och lördag. Det var fantastiskt. Vi kunde få 250 kr för en spelning. 50 kr per person. Jag hade råd med att skaffa mig en moped. Höjdpunkten blev när vi 1963 kom tvåa i en orkestertävling på det populära dansstället Kingside i Stockholm och fick spela in en låt på skiva. (På skivan blev vårt namn lustigt nog felstavat, som the Green ”Creaks”, som ju har en annan, men i sammanhanget onekligen rätt rolig, betydelse.) Vi spelade en uppoppad version av ”Die Juliska die Juliska aus Buda Budapest”. I samband med inkallelser till militärtjänst mm upplöstes bandet 1964.

 

Då började jag att mer på allvar skriva visor och uppträda med dem. 1967 vann jag visklassen i Barnens dags och grammofonbolaget EMI:s talangtävling, med final på Sollidenscenen på Skansen i Stockholm. Jag sjöng min visa ”Konstiga Människor”. I samma tävling vann Anne-Frid Lyngstad schlagerklassen.

 

Under universitetstiden medverkade jag först i KTH:s kårspex "Chou-Han utan land” och kom sedan in i Studentsångarna. Där blev jag mycket flitig. Jag älskade manskörsklangen och den glädje som vi hade i umgänget och på resor. Jag hann uppleva den legendariske körledaren och underbare historieberättaren Einar Ralf, varefter kören togs över av den lika strålande körledaren Lars Blom, som jag också tog sånglektioner för. Bland all skönsång kunde jag ibland vid våra sammankomster få sticka emellan med någon av mina visor, t. ex skämtvisan ”Den ostämda staren”.  Den uppträdde jag med i Hylands Hörna 1971. Lennart Hyland tyckte den var rolig. Efteråt upplevde jag dock att det i TV-rutan nog inte gick igenom riktigt, så att alla förstod det, att jag i vissa partier sjöng falskt med flit.

 

Samtidigt sjöng jag i en liten blandad kör ”Skarvan” som var anknuten till Svenska Folkdansens vänner. Vi deltog och tävlade vid folklore-festivaler utomlands. Bl. a. ingick Stig Tysklind, som sedan, som bekant, blev framgångsrik som operasångare. Sedan tog det, med vissa undantag, mer eller mindre stopp med att utöva och skriva musik i drygt 20 år, på grund av familjebildning och en ”världslig” karriär.

 

I början av 1990-talet skaffade sig en av mina nära vänner en segelbåt och inbjöd mig och ytterligare några kompisar till seglingar varje sommar. Vi har nu seglat i 28 somrar i rad, med undantag endast för 2020 då vi avstod pga coronapandemin, vilket tagit oss till Estland, Åland, Finland, Danmark, Norge och alla svenska vattnen runt kusten ända upp till och med Höga kusten. Detta inspirerade mig till att åter börja skriva sånger, baserade på upplevelser och tankar från våra äventyr.” Acraciavalsen”, ”Vid Saggö strand” och ”Fredlarnas vals” är exempel på det.

 

Väl igång igen, blev visan ”Till Cortez” resultatet av några besök hos nära vänner i Cortez, Florida. En dag då jag förmådde att se mig omkring och verkligen insupa stunden med dess skönhet där och då, blev ”Gladvisan” till. En stund av eftertänksamhet gav texten till ”Nocturne” vars melodi jag bara vaknade upp med en morgon.  En vacker vårdagsmorgon och minnen från studentåren gav ”det måste vá vår”. Ett besök i Falun gav texten till ”Hör klockorna klinga”, etc. etc.

 

Jag skriver helt enkelt visor igen!